Tornet mellan två hav

Tillbaka i staden stod Polly vid foten av klocktornet bredvid den stora Sankt Georgskyrkan uppe på kullen. Tornet sitter inte ihop med kyrkan. Det står för sig självt, ett fyrkantigt schakt av sten med en klockvåning av valv och en spetsig spira, byggt för mer än fyrahundra år sedan som en mindre kopia av det berömda klocktornet vid Markuskyrkan i Venedig. Originalet rasade för mer än hundra år sedan och byggdes upp på nytt, så kopian i Piran är i dag äldre än tornet den kopierar.

Back in town, Polly stood at the foot of the bell tower beside the great church of Saint George on the hill. It is not attached to the church. It stands alone, a square shaft of stone with a belfry of arches and a pointed spire, built more than four hundred years ago as a smaller copy of the famous bell tower of Saint Mark in Venice. The original collapsed more than a hundred years ago and was rebuilt, so the copy in Piran is now older than the tower it copies.

Där inne slingrar sig hundrafyrtiosex trappsteg av trä uppåt genom det dammiga ljuset. Polly hoppade upp ett i taget, förbi repen och bjälkarna, tills de stora klockorna hängde över hennes huvud, var och en så stor att man kunde bada i den. Här uppe kom vinden rakt från havet, och den luktade, omisskännligt, salt.

Inside, one hundred and forty-six wooden steps wind up through the dusty light. Polly hopped them one at a time, past the ropes and the beams, until the great bells hung over her head, each one big enough to bathe in. Up here the wind came straight off the sea and smelled, unmistakably, of salt.

Hela staden låg under henne. Orange tak störtade nedför kullen mot vattnet på båda sidor om halvön, och längst ner glödde torgets vita oval i solen som en liten måne som hade kommit ner för att vila. Båtar drog vita linjer över hamnen. På tornets ena sida fanns ingenting annat än blått, det öppna Adriatiska havet som fortsatte bort mot Italien.

The whole town lay beneath her. Orange roofs tumbled down the hill to the water on both sides of the peninsula, and at the bottom the white oval of the square glowed in the sun like a small moon that had come down to rest. Boats drew white lines across the harbour. On one side of the tower there was nothing but blue, the open Adriatic going on toward Italy.

Polly vände sig mot andra sidan. Långt borta i söder, bortom vikens båge, planade kusten ut, och ett svagt vitt skimmer låg över landet där saltfälten fångade eftermiddagsljuset. Vatten på ena sidan, salt på den andra, och den lilla staden i balans på sin klippa mellan dem, byggd av det ena och betald av det andra. Truten hade talat sanning.

Polly turned to the other side. Far away to the south, past the curve of the bay, the coast flattened and a faint white shimmer lay on the land where the salt pans caught the afternoon light. Water on one hand, salt on the other, and the little town balanced on its rock between them, built from one and paid for by the other. The gull had told her the truth.