Ingen är överens om hur många

Sedan, längre ner, är det någon annan i trappan. En räv i gul skyddshjälm arbetar sig uppåt nerifrån med en tumstock och en anteckningsbok, stannar vid varje steg, mäter dess höjd och skriver ner siffran. Polly flyttar sig åt sidan till en hylla och låter henne passera. Det tar lång tid. Det är väldigt många steg.

Then, further down, there is somebody else on the staircase. A fox in a yellow hard hat is working her way up from below with a folding rule and a notebook, stopping at every step, measuring the height of it, writing the number down. Polly moves aside to a ledge and lets her pass. It takes a long time. There are a great many steps.

Mätandet är inte pedanteri. Stegen höggs ut för hand, och inga två är lika, vilket är just därför de är värda att dokumentera. Några är lika höga som en tjock bok. Några är knappt mer än en kant. Bredden på hela skåran växlar längs vägen, smal som en dörröppning på sina ställen och bredare än ett bord på andra, eftersom den som högg ut den följde berget snarare än en ritning.

The measuring is not fussiness. The steps were cut by hand, and no two are the same, which is exactly why they are worth recording. Some are the height of a thick book. Some are barely a lip. The width of the whole cut changes as it goes, narrow as a doorway in places and wider than a table in others, because whoever made it was following the rock rather than a drawing.

Här kommer den del som Polly tycker bäst om. Ingen vet riktigt hur många steg det finns. Det nationella kulturarvsregistret säger hundraåttiosju. Stadens egen turistbyrå säger hundraåttionio. Båda är officiella. Båda är publicerade. De har stått där och varit oense med varandra i åratal.

Here is the part Polly likes best. Nobody is quite sure how many steps there are. The national heritage register says one hundred and eighty seven. The town's own tourist office says one hundred and eighty nine. Both are official. Both are published. They have been sitting there disagreeing with each other for years.

Hon ser räven nå toppen, sträcka på ryggen och börja skriva. Någonstans i den där anteckningsboken avgörs siffran på nytt, åtminstone för stunden. Polly blickar ner längs den långa skåran av sliten sten och bestämmer sig för att tro på den siffra som är störst, med motiveringen att det känns som fler när man klättrar.

She watches the fox reach the top, stretch her back, and start writing. Somewhere in that notebook the number is being settled again, for now. Polly looks down the long slot of worn stone and decides she believes whichever number is larger, on the grounds that it feels like more when you are climbing.