Ett enda saltkorn

Sin sista morgon flög Polly till slutet av staden. Där står en liten vit fyr vid havet, bredvid en rund kyrka. Härifrån såg staden ut som ett skepp igen.

On her last morning, Polly flew to the end of the town. A small white lighthouse stands there by the sea, next to a round church. From here, the town looked like a ship again.

Fiskebåtarna lämnade hamnen en efter en. Klockan i tornet ringde över taken. På torget stod mannen med fiolen ensam i det första ljuset.

The fishing boats left the harbour one by one. The bell in the tower rang over the roofs. On the square, the man with the violin stood alone in the first light.

Polly kände fortfarande smaken av ett saltkorn. Hav, sol och tålmodiga händer gjorde det, på samma sätt i mer än sjuhundra år. Saltet byggde den här vita staden.

Polly still tasted one grain of salt. Sea, sun and patient hands made it, the same way for more than seven hundred years. Salt built this white town.

Hon flög en gång runt staden. Sedan steg hon på morgonvinden. Stenskeppet blev litet bakom henne. Havet framför henne var stort och ljust.

She flew once around the town. Then she rose on the morning wind. The stone ship grew small behind her. The sea in front of her was wide and bright.