Staden som står på kanten

Vinden kommer före landet. Polly låter sig bäras av den söderut längs Korsikas kust tills ön helt enkelt tar slut, och där framför henne ligger öppet vatten, och bortom vattnet en annan ö, låg och blå vid horisonten. Det är Sardinien. Sundet mellan dem kallas Bonifaciosundet, och vinden forsar genom det som vatten genom en port.

The wind arrives before the land does. Polly rides it south along the coast of Corsica until the island simply stops, and there in front of her is open water, and beyond the water another island lying low and blue on the horizon. That is Sardinia. The channel between them is called the Strait of Bonifacio, and the wind pours through it like water through a gate.

Hon vänder tillbaka mot klippan och får syn på staden. Den ligger på vit kalksten, ända ute vid kanten, och husen är höga och smala och tätt sammanpressade, gräddvita och ljust ockrafärgade, med fönsterluckorna stängda mot eftermiddagsljuset. Det som får henne att tvärstanna i luften är murarnas nederkant. Där finns inget mellanrum. Husens sten övergår rakt i klippans sten, och klippan stupar ungefär sjuttio meter ner i havet. Den här staden står inte nära kanten. Den står på den.

She turns back toward the cliff and sees the town. It sits on white limestone, right at the lip, and the houses are tall and narrow and pressed together, cream and pale ochre, their shutters closed against the afternoon light. What makes her stop in the air is the bottom of the walls. There is no gap. The stone of the houses runs straight into the stone of the cliff, and the cliff drops about seventy meters to the sea. This town does not stand near the edge. It stands on it.

Polly landar på en vallmur och tittar ut över. Nedanför henne är berget blekt och torrt och skavt av salt, och måsar svänger i rymden mellan muren och vattnet. Sedan lägger hon märke till något som inte hör hemma här. En smal ränna har huggits in i klippväggen, brant sluttande nedåt, och inne i rännan finns det trappsteg.

Polly lands on a rampart and looks over. Below her the rock is pale and dry and scoured by salt, and gulls turn in the space between the wall and the water. Then she notices something that does not belong. A narrow groove has been cut into the cliff face, running down at a steep angle, and inside that groove there are steps.

Hon försöker räkna dem innan ljuset försvinner, och ger upp. Det finns fler steg än hon kan se, och de slutar någonstans långt nere i skuggan. Havet fortsätter sitt långsamma brus mot berget. Polly bestämmer sig för att hon ska ner dit.

She tries to count them before the light goes, and gives up. There are more steps than she can see, and they end somewhere below in shadow. The sea keeps up its slow noise against the rock. Polly decides that she is going down there.